Hon var en söt, trevlig, påhittig tjej som växte upp lite norr om Göteborg. Hennes energi och glädje syntes på mils avstånd och hon var en av de artigaste flickorna i området. Hennes mamma och mormor, som hon bodde med, tyckte hon var den finaste underbaraste lilla kärleksboll som någonsin hade funnits.
Karin hade aldrig riktigt varit populär. Visst, hon hade haft ett par kompisar här och där genom åren men i skolan var hon ofta den som råkades bli bortglömd när man skulle göra någonting tillsammans, kompisarna. Mobbad ansåg hon verkligen inte sig själv vara, hon var liksom mer osynlig. Mobbade barn var ju sånna som blev spottade på och knuffade och blev kallad en massa namn. Så var det inte för Karin, klasskamraterna var ju trevliga mot henne, när man skulle göra något skolarbete i grupp till exempel, då kunde de prata med henne, annars sa de inte så mycket. Bad henne att flytta på sig om hon stod ivägen eller sa 'ursäkta' om de råkade knuffa till henne när de gick förbi. Men aldrig elakt. Så det var inga problem där. Nej, Karin var inte alls mobbad.
Det var ingen som sa prosit när hon nös
Det var ingen som märkte att hon hade klippt sig
Det var ingen som märkte när hon var sjuk
Det var ingen som brydde sig när hon slutade komma till skolan
Hon tillförde ju inget till deras liv ändå
Men alla kom på begravningen
Undra varför?
